Ett juligt kapitel ur romanen

17.12.2018 kl. 14:21

Idag vaknade jag till snö på marken och julefrid i sinnet. En vecka kvar till julafton! Jag känner mig extra givmild denna förmiddag och tänkte därför dela ut en lite tidig julklapp.

Som en anspråkslös julgåva till er delar jag med mig av ett juligt kapitel ur romanmanuset jag har jobbat på sporadiskt sedan augusti. Kapitlet består av en tillbakablick på huvudkaraktärens barndom så det kan eventuellt uppfattas som lite osammanhängande. Men det blir ändå som en sneak peek på karaktärerna och själva stilen i romanen och så kanske det kan kicka igång en smula julkänsla i någon Grinch där ute!

Just det här kapitlet är ganska långt inspirerat av egna minnen och erfarenheter, men våra jular har alltid varit speciella och viktiga för mig så de förtjänar helt klart ett eget kapitel. Men den huvudsakliga berättelsen i romanen är inte lika tight med mina personliga minnen och den handlar inte om mig och min familj. Tyvärr Allis, antar att du hellre hade läst en bok som du fanns med i :--))

Konstruktiv kritik och julhälsningar mottages mer än gärna i kommentarsfältet! God jul och trevlig läsning!

20. Jul

Hemma hos oss firade man inte jul som normalt folk. Man levde och andades jul och före julen var över hade man börjat planera nästa års jul. Gården pyntades i mitten av november eller tidigare om första snön var riktigt ivrig och kom före det. Jag och mamma hängde ljusslingor och lyktor i träden och buskarna. Pip ställde fram julstjärnor och adventsstakar i alla fönster så att hela byn lystes upp. Kransarna av granris och lingonris band mommo redan i augusti när riset var som finast och så sparades de i källaren några månader. Ibland orkade hon inte föra ner dem i källaren och hängde dem direkt på dörrarna så att sensommarsolen stekte sönder dem och barren låg på trappan i en ynklig hög. Då band hon nya och var nöjd med det.

Nere vid vägen hade vi alltid en julgubbe i verklig storlek. Vi släpade upp den sämsta sparkkälken vi ägde och placerade den bredvid postlådan. Sen tryckte vi in dynor och täcken som stoppning i julgubbens röda dräkt och formade en bastant julgubbskropp som vi sedan satte på kälken. Valdis gamla stövlar fungerade som skodon för julgubben och så knycklade vi in en dyna som vi försökte forma som ett huvud. Med tusch ritade Pip stirriga ögon och en mun som log ett skumt leende mot alla som passerade vår skapelse. Till sist drog vi en tomteluva över julgubbens huvud och så satt han där från slutet av november till påsk då påskkärringen kom och tog hans plats. Nyinflyttade sommargäster som körde ut för att se till sina stugor inför vintern höll på att köra i diket när de såg tomten med den skräckinjagande blicken. Pip höll utkik från Stugan och roades ofantligt varenda gång det hände. Pliktskyldigt uppdaterade hon oss andra om vilken stackare vi lyckats skrämma upp den här gången.​

December var alltid min favoritmånad när jag var liten. Varje dag hade vi något att fixa inför julafton. Det skulle bakas pepparkakor och huggas julgranar och skrivas julklappsverser. Det var alltid speciellt roligt de kvällarna vi satt uppe i Stugans stora sal och skrev verser till julklappar vi skulle föra till vänner och bekanta. Mamma, mommo och Pip drack spetsad glögg tills varje rim var så oslagbart roligt att kristallkronan skramlade av skratt. Pip kunde inte rimma och vägrade erkänna det så det gjorde ju det hela ännu roligare.

- Vadå? ”Om du i denna någon gång rota - ska du nog hitta en rutig skjorta.” Det är ju ett klockrent rim! fräste hon irriterat.
- Klockrent är väl ändå en överdrift, fnissade mamma och sneglade på mommo.
- Nåjo, men det är ju bättre än vad Sunes champagneglas fick, skrattade mommo. ”I dessa kan du om kvällen skåla din champagne – skål och god jul kära Sune”, läste hon från lappen som Pip tejpat på paketet med Sunes namn på.
- Men herregud att ni orkar vara sådana stroppiga rimpoliser ni två! Rota och skjorta rimmar väl visst?
- Nja, bättre än Sune och champagne i alla fall, svarade mommo och försökte hålla sig för ännu en skrattattack.
- Förresten ska du ju inte skriva vad själva gåvan är! Nu låter det ju som att lådan är gåvan, sa mamma.
- Ett jävla tjat. P-O tycker antagligen att lådan är roligare än den här fula skjortan ändå, svarade Pip.

Och så där höll det på tills Pip blev sur på allvar och gick ut på verandan och väntade på att få bli lämnad i fred med natten och sina cigaretter.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver: