Bohemian Rhapsody

09.11.2018 kl. 10:13

Igår gick vi på bio (!) och tittade på Bohemian Rhapsody. Det är sällan vi tar oss tiden att gå på bio för ofta känns det ändå som att man lika gärna kunde se alla filmer hemma i soffan med bekväma kläder och inte i jeans och obekväma biosäten. Men igår var jag med om en av de bästa bioupplevelserna någonsin! Bohemian Rhapsody är som gjord för bioduken så hopihopi, gå och se den! Med risk för att låta sponsrad av typ Fox Movies (helt rimligt).

Bohemian Rhapsody handlar om bandet Queen, med fokus på Freddie Mercurys liv och elände. Det är festligt och dramatiskt, tragiskt och episkt. I vissa fall blev det riktigt svårt att sitta still för man ville ju bara skutta upp och klappa och stampa takten till We Will Rock You. Men icke att förglömma att vi är finländare och här blir man utkastad om man gör sånt på offentliga platser, så vi satt snällt stilla och trummade blygsamt med pekfingrarna i stället.

Jag kom hem från den lyckade filmupplevelsen glad i hågen och klickade fram några recensioner. Förvånad läste jag att det minsann inte var många andra som tyckte att den här filmen var lika bra. "Klumpigt framförda musiknummer", "alldeles för barnvänligt och förfinat" och "platt dramaturgi" läste jag bland annat. Jag började förstås tvivla på mig själv och tänka att jaha, nu föll jag dit igen - jag hyllade något som tydligen inte alls var tillräckligt bra för att hylla enligt *de allsmäktiga kulturkritikerna*.

Men jag tror att förklaringen till detta är väldigt simpel: recensenterna framstod alla som inbitna Queen-fans som kunde Mercurys biografi utantill och hade väntat på filmen länge. De ville se något nytt och bländas av hans storhet. Jag däremot visste inte så mycket mer om Mercury än att han var en excentrisk rockikon som dog av AIDS(-relaterad lunginflammation lärde jag mig igår!). Och för mig var den här filmen en tillräcklig sammanfattning av Queen och Mercurys liv!

Jag tycker dessutom att Bohemian Rhapsody kan ses som så mycket mer än bara ett porträtt av Queen och deras ledsångare. Vi får ta del av den bräckliga konstnärssjälen, den kreativa ensamheten och den mångfacetterade sexualiteten (här vare rim, var så goda!). Men fram för allt tycker jag filmen bidrar med ett nyttigt perspektiv på maskulinitet och det är något som vi behöver betydligt mer än 100% trovärdiga porträtt av rocklegender. 

På tal om trovärdiga porträtt så vill jag ännu kasta en ros åt skådespelaren Rami Malek som spelade rollen som Freddie Mercury. Imponerande! Men jag kan inte låta bli att litelitelite vilja veta hur Sacha Baron Cohen (Borat) skulle ha klarat rollen, vilket var tänkt från början. Kritikerna skrattade redan då, men vem vet, kanske han hade klarat det precis lika bra som Rami Malek?  

Så all in all; filmen är absolut sevärd! Kanske tar du din lille far i tassen och går och tittar på den på söndag när det är fars dag? Eller så struntar du i fars dag och går och ser den redan ikväll! Tips, tips!

 

 

Har du sett filmen? Vad tyckte du?

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver: