Crazy Ex-Girlfriend

 

Det finns ingen serie som Nicke himlar så våldsamt med ögonen åt som Crazy Ex-Girlfriend. Och jag älskar den. Han tycker den verkar fjollig och då brukar jag glo surt på honom och säga att han kan vara fjollig. Men han har ju lite rätt ändå, den är ganska fjollig. Men ändå så mycket mer.

Serien är gapig och hysterisk, men samtidigt så smart och petar omkring i många obekväma ämnen. Detta vävs samman av lite spontana musik- och dansnummer med så infernaliskt roliga lyrics.

 

Första säsongens intro som jag saknar! Fungerar bra som trailer dessutom.

 

I korthet handlar serien om Rebecca Bunch som hux-flux bestämmer sig för att flytta tvärs över landet (USA ofc) för att bosätta sig i samma lilla håla som sin ex-pojkvän från tonåren, Josh. Efter att ha råkat springa in i Josh får hon för sig att han är the one that got away och att de är menade att vara tillsammans. Hon flyttar då från New York där hon jobbar som advokat på en fancy byrå till West Covina, Kalifornien och tar första bästa jobb på en sorglig advokatbyrå. Bara för att vara nära Josh.

Crazy, kan man tycka. Vänta det blir värre! När hon väl är på plats märker hon att ojoj, ex-pojkvännen har tydligen en jääättesnygg yogaflickvän och verkar ju inte alls intresserad av att återförenas med henne. Här börjar projektet med att få tillbaka Josh med rättesnöret ändamålet helgar medlen; hon gör en hel rad helt craycray saker tillsammans med kollegan Paula. 

Okej, som ni kanske märker är det inte storyn i sig som får mig att falla pladask för serien. Men det är just det extremt ytliga och naiva kärleksdramat som gör att de smarta dialogerna kommer till sin fulla rätt. Och serien klarar av att på ett respektfullt sätt behandla ämnen som exempelvis trasiga familjerelationer, psykisk ohälsa och ofrivillig barnlöshet. Det låter ju omöjligt, men det går faktiskt.

 

Ingen är så stolt över sin sexualitet som Darryl! 

 

Självklart måste en serie ha ett färgsprakande persongalleri för att jag ska orka bry mig. Huvudkaraktären Rebecca är färg så det räcker och blir över till flera serier så det behövs lite balans. Då kommer Josh in, som är en av de tråkigaste karaktärerna i hela serien. Faktiskt snark, lite av en low point om jag får säga min åsikt. Min absoluta favorit är Paula! Den trygga muminmamman som har en och annan vansinnig idé i handväskan. Chefen Darryl är också klockren i sin vilsenhet. Inom loppet av de första episoderna hittar han sin sanna sexualitet och etniska ursprung som bereder serien med en hel del material. Diverse bikaraktärer som Greg, White Josh, Valencia och Heather har alla sin plats i serien och ingen känns onödig. Det är egentligen bara Josh jag skulle vilja byta ut...

 

Paula <3

 

Mest av allt tycker jag ändå om musikalinläggen! Så fruktansvärt roliga och catchiga. Nicke tittar med en märklig min när jag går omkring här hemma och sjunger "the first penis, the first penis, the very first penis i saw" i sann ABBA-anda. I castingen har de gjort ett utomordentligt jobb för det är inga tokiga pipor de vaskat fram (förutom Heather).

Helt ärligt vet jag inte vem jag vågar rekommendera den här serien åt eftersom Nickes himlande ögon låter mig veta att det här inte är en serie för alla. De tre första säsongerna finns på Netflix så om du har det till förfogande kan du ju i alla fall knäppa på ett avsnitt och känna av läget. För crazy? Äsch, se ett till och se om det tar sig. Jag tror det!

Har du sett Crazy Ex-Girlfriend vill jag väldigt gärna höra vad du tyckte och tänkte! Eller är jag totalt ensam i hela vida världen med att gilla detta mästerverk? Nej, HanaPee är i alla fall med mig. 

25.01.2019 kl. 10:21

Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald

Igår var det dags för biobesök igen. Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald. Besvikelsen var enorm.

Jag storgillade den första filmen! Fantastic Beasts and Where to Find Them innehöll charmiga små vidunder och sprättiga karaktärer. En trevlig och välgjord film som var lättittad helt enkelt. Men uppföljaren? Vad hände här riktigt?

Det var som en helt annan filmserie. Det var grått och tragiskt. Allt för många nya (sövande tråkiga) karaktärer som man skulle hålla koll på för att hänga med i storyn. De fantastiska vidundren fick nästan inget utrymme alls och samma gäller huvudkaraktärerna från första filmen. Newt Scamander och gänget springer bara omkring och gör typ ingenting? En riktigt krystad kärleksscen mellan Newt och Tina blev så pinsam att jag fick blunda tills det var över...

Den första filmen tyckte jag dessutom var genuint rolig. Uppföljaren försökte återanvända samma skämt, men de nådde aldrig ända fram. Karaktären Jacob (mugglaren) bidrar inte till berättelsen överhuvudtaget, men man har valt att ha med honom för att försöka locka fram några skratt. Det lyckades dock inte, några enstaka tystlåtna fnysfniss hördes i biosalongen under hela filmen.

I stället är det massvis med röriga berättelser från det förflutna som säkert tilltalar ett hardcore Harry Potter-fan, men här hade jag faktiskt inte tillräckligt fräscha kunskaper för att hänga med. Dumbledores eskapader flätas in i berättelsen utan att han själv gör något intressant. Dessutom har jag svårt att avgöra om Jude Laws Dumbledore fungerade eller inte? Jag fick inte riktigt den där känslan av att han var the greatest wizard of all time... Han kändes mera som den där coola lärarvikarien som försöker vara buddy med alla sina elever i stället för en respektingivande auktoritet.

Så. Vad var bra med filmen då? Johnny Depp som Grindelwald var bra! Det lilla man fick se av nifflarna var bra. Att återse Hogwarts var ju trevligt, men tja... Hogwarts utan Harry, Hermione och Ron - är det faktiskt ett Hogwarts vi orkar bry oss om?

Så nej, tyvärr. Jag såg väldigt mycket fram emot filmen, men det blev ingen succé. Några av mina ordkonstelever hade sett den och tyckte mycket om den, så ta inte mina ord för fakta. Jag blev bara så besviken när *charmen* var totalt försvunnen, men visst kommer jag gå och se följande film för att se om de lyckats fånga in den igen. Nicke i sin tur sa att det var den tråkigaste film han sett på länge och att han inte tänker komma med och se på nästa, men han är ju sen en 100% pure muggle så det förvånade inte alls.

 

23.11.2018 kl. 10:44

Bohemian Rhapsody

Igår gick vi på bio (!) och tittade på Bohemian Rhapsody. Det är sällan vi tar oss tiden att gå på bio för ofta känns det ändå som att man lika gärna kunde se alla filmer hemma i soffan med bekväma kläder och inte i jeans och obekväma biosäten. Men igår var jag med om en av de bästa bioupplevelserna någonsin! Bohemian Rhapsody är som gjord för bioduken så hopihopi, gå och se den! Med risk för att låta sponsrad av typ Fox Movies (helt rimligt).

Bohemian Rhapsody handlar om bandet Queen, med fokus på Freddie Mercurys liv och elände. Det är festligt och dramatiskt, tragiskt och episkt. I vissa fall blev det riktigt svårt att sitta still för man ville ju bara skutta upp och klappa och stampa takten till We Will Rock You. Men icke att förglömma att vi är finländare och här blir man utkastad om man gör sånt på offentliga platser, så vi satt snällt stilla och trummade blygsamt med pekfingrarna i stället.

Jag kom hem från den lyckade filmupplevelsen glad i hågen och klickade fram några recensioner. Förvånad läste jag att det minsann inte var många andra som tyckte att den här filmen var lika bra. "Klumpigt framförda musiknummer", "alldeles för barnvänligt och förfinat" och "platt dramaturgi" läste jag bland annat. Jag började förstås tvivla på mig själv och tänka att jaha, nu föll jag dit igen - jag hyllade något som tydligen inte alls var tillräckligt bra för att hylla enligt *de allsmäktiga kulturkritikerna*.

Men jag tror att förklaringen till detta är väldigt simpel: recensenterna framstod alla som inbitna Queen-fans som kunde Mercurys biografi utantill och hade väntat på filmen länge. De ville se något nytt och bländas av hans storhet. Jag däremot visste inte så mycket mer om Mercury än att han var en excentrisk rockikon som dog av AIDS(-relaterad lunginflammation lärde jag mig igår!). Och för mig var den här filmen en tillräcklig sammanfattning av Queen och Mercurys liv!

Jag tycker dessutom att Bohemian Rhapsody kan ses som så mycket mer än bara ett porträtt av Queen och deras ledsångare. Vi får ta del av den bräckliga konstnärssjälen, den kreativa ensamheten och den mångfacetterade sexualiteten (här vare rim, var så goda!). Men fram för allt tycker jag filmen bidrar med ett nyttigt perspektiv på maskulinitet och det är något som vi behöver betydligt mer än 100% trovärdiga porträtt av rocklegender. 

På tal om trovärdiga porträtt så vill jag ännu kasta en ros åt skådespelaren Rami Malek som spelade rollen som Freddie Mercury. Imponerande! Men jag kan inte låta bli att litelitelite vilja veta hur Sacha Baron Cohen (Borat) skulle ha klarat rollen, vilket var tänkt från början. Kritikerna skrattade redan då, men vem vet, kanske han hade klarat det precis lika bra som Rami Malek?  

Så all in all; filmen är absolut sevärd! Kanske tar du din lille far i tassen och går och tittar på den på söndag när det är fars dag? Eller så struntar du i fars dag och går och ser den redan ikväll! Tips, tips!

 

 

Har du sett filmen? Vad tyckte du?

09.11.2018 kl. 10:13

Atypical

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att vi kollade på andra säsongen av Atypical som finns på Netflix nu. Nu har vi kollat klart så jag tänkte dryfta mina tankar om serien en aning.

I korthet handlar serien om familjen Gardner som består av mamma, pappa och två barn. Inget nytt under himlen där, men det intressanta e att följa sonen Sams vardag med autism. Han anstränger sig för att lära sig samhällets sociala spelregler samtidigt som han kämpar med alla intryck och förändringar som trasslar till hela hans värld. Sam ger sig in i dejtinglivet och jakten på ett passande universitet, men regler och mönster e ett måste för att något ska fungera i hans värld och det blir ju onekligen lite knepigt då allt inte e så svartvitt som Sam önskar att allt var.

Jag tycker serien lyckas med att vara rolig utan att göra det på Sams bekostnad. Hans nakna och raka respons på underliga normer och fenomen som kan te sig självklara för en utan autism e roliga just för att det sätter fokus på hur idiotisk vår värld e ibland. Slutscenen i sista avsnittet i andra säsongen då Sam läser upp sin ex-flickvän Paiges valedictorian speech e både rolig och rörande.

Sam e överkänslig för ljud, dofter och när det händer för mycket på en och samma gång. Jag kan relatera till det och skulle gärna ha ett par ljudisolerande hörselskydd som Sam har på sig när han e i skolan eller på evenemang med mycket folk. Jag tycker också att de med effekter och klippningar lyckas fånga ångestkänslor på ett väldigt effektfullt sätt!

Karaktärerna då. Sam e ju såklart en favorit och Keir Gilchrist som gör rollen e otroligt duktig! Jag kan tänka mig att det inte e en allt för enkel roll att spela för att få till det karakteristiska kroppsspråket. Sams syster Casey gillar jag också - cool, rar och rolig! Jag har på känn att hennes story kommer att bli riktigt intressant i tredje säsongen... Föräldrarna, Elsa och Doug, krisar för det mesta och jag vet inte riktigt om deras vuxendrama e så intressant egentligen? Kanske lite, men jag tycker de e ganska störiga båda två. Sams ex-flickvän Paige e min abosluta favoritkaraktär! Hon e smart, rolig och konstant upp i varv. Mera Paige i nästa säsong!!! Sams kompis Zahid e däremot en karaktär som kräver en rejäl karaktärsutveckling till nästa säsong. Den desperata brudtokiga Bert-arketypen känns lite... 1998? Skådisen e bra, så jag vill nog ha mera Zahid och en utveckling kanske man anade en början till i slutet av andra säsongen..? Hoppas! Min andra favorit av bikaraktärerna e Caseys pojkvän Evan <3333 Jag sa utan skam i kroppen åt Nicke att han vill jag bli ihop med, flytta ut tack! Nicke var förstående och sa att jo han e ju nog ganska go och började packa väskan. Att jag antagligen e cirka 10 år äldre än honom var inget jag tog i beaktande i det kvicka beslutet.

Okidoki, det var mina tankar det! Väntar ivrigt på tredje säsongen då Sam ska börja på college, Casey ska reda ut sina kärleksdraman och Elsa och Doug ska väl fortsätta krisa som vanligt.  

13.09.2018 kl. 09:42

Spring, virk och Disenchanted

Nåja, jag känner mig som en levande människa igen efter en natt med ordentlig sömn. Jag ansträngde mig så pass mycket att jag faktiskt for ut och sprang med Nicke igårkväll eftersom jag tänkte att något så förfärligt måste väl trötta ut en både psykiskt och fysiskt. Och det gjorde det! Så nu måste jag väl börja springa varje kväll... Jaja, jag har hört att det ska vara hälsosamt på andra sätt också så värre ovanor har man väl dragit på sig.

Jag plockade också fram mina virkgrejer igårkväll. Det blir ju inte så himla fint det jag virkar, men det e så behagligt att låta fingrarna helt mekaniskt knypla ihop något sammanhängande. En gul scarf har jag på gång nu, om jag inte orkar så långt får det bli en avlång grytlapp.

Ännu en tredje grej jag gjorde igår! Tittade på nya Netflix-serien Disenchanted. En animerad serie med Simpsons-feeling, men i medeltida Dreamland. Den e inte lika provocerande som Family Guy, men präglas ändå av en rå samhällskritisk humor som tilltalar mig.

 

 

06.09.2018 kl. 09:52

DUDE

Jag kollade Netflix-filmen Dude och kände mig lastgammal och astråkig. Vanligtvis tycker jag det e lite småcharmigt att landa i amerikansk high school-miljö, men i den här filmen ville jag bara fort därifrån. Det kändes lite som att producenter, regissör och manusförfattare hade kokat ihop det COOLASTE och mest rebelliska hopkoket de bara kunde tänka sig. Det blev så pass coolt att det rann över kanten och blev.. töntigt? Idk, men en film som handlar om tonåringar och med åldergräns på 16 år tycker jag också e lite lustigt.

Nä, ingen höjdare enligt mig. Däremot kollade jag Fun Mom Dinner (också på Netflix!) och skrattade ihjäl mig. Det var väl mer min målgrupp helt enkelt... En e inte direkt ung och galen längre. En e heller inte precis mammatypen, men tydligen e det den humorn och storylinen som går hem här nu för tiden.

Jahapp, vad ska jag kolla för film ikväll då? Eller så lyssnar jag på Edith Piaf och läser fransk lyrik. Ibland gör jag faktiskt sånt. Känner mig oanständigt sofistikerad. 

 

03.05.2018 kl. 18:34

Läst, lyssnat och sett i februari

Sista februari och då e det väl på sin plats att redogöra för vad jag har använt mina sinnen till förutom att planera lektioner och leka lärare.

 

Böcker

Stolthet och fördom av Jane Austen. Jag lyssnade på den här som ljudbok och nä, jag gillade inte. Den var säkert banbrytande på 1800-talet, men nä. Jag fick riktigt obehag av den.

Flykten från läger 14: Den dramatiska rymningen från ett nordkoreanskt fångläger av Blaine Harden. Jag lyssnade på den här också och det var riktigt spännande att lära sig lite mera om Nordkorea och allt fuffens som sker där. Berättarrösten var riktigt störande, men jag stod ut. 

Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs. Lite mera kärleksdrama, denna gång i form av ett lesbiskt par med olika social och ekonomisk bakgrund. Den kändes säkert jättefräsch på 90-talet då den publicerades, men idag har den nog tappat ganska mycket av sin charm. Sista 200 sidorna skumläste jag för att jag blev så uttråkad på deras drama.

Ankomsten av Shaun Tan. Jag läste den här grafiska romanen under en lektion som jag var med och auskulterade och det var nog månadens bästa läsning. Grafiska romaner e så häftiga!

 

Filmer 

Solsidan - förvånansvärt rolig! Jag e inget HC Solsidan-fan när det kommer till tv-serien, men filmen var riktigt bra och vi skrattade nästan pinsamt högt många gånger i biosalongen.

Känn ingen sorg - jag snubblade över den här på Netflix och klickade i gång den bara på skoj. Det e en svensk film som baserar sig på Håkan Hellströms låttexter (den handlar inte om honom egentligen, han e bara med några minuter i filmen och spelar en gatumusikant). Jag tyckte om den! Dramatisk och feel good på samma gång.

When we first met - en Netflix-romcom som var riktigt underhållande. Adam DeVine (han som spelar Andy i Modern Family) spelar huvudrollen och gör det med bravur. Tips: sätt på denna en krabbissöndag och avnjut en kopp kaffe. Så gjorde jag.

Irreplaceable you - en annan Netflix-film som inte riktigt lyckades med något. En lovestory där tjejen blir diagnostiserad med cancer låter ju bekant och det brukar funka på mig. Men det som gör den här filmen så misslyckad e humorn. Mörk humor som framförs på ett glättigt sätt gör att hela helheten rasar samman som ett korthus. Riktigt bottennapp. 

 

Tv-serier

Breaking Bad S1-5 - hehe, jag såg hela serien på väldigt kort tid. Den var bra, men tyckte bäst om de två första säsongerna och så hade jag hoppats på en lite mer dramatisk grande finale. Ändå glad över att Jesse inte dog, hurra! Stackars lillen ändå som han fick lida genom hela serien. Sensmoralen: drugs are bad och everybody dies.

New Girl S5-6 - mjäh. Jag e nog för gammal för den här serien har jag insett. Jess e bara störande och vaaarför tog de tillbaka Megan Fox? Sämsta skådisen kanske någonsin. Jag tycker egentligen bara om Winston, han kunde få en egen spin off tycker jag! Med Ferguson ofc.

28.02.2018 kl. 10:05

Fira vändag med snyftkalas

Jag e ju som bekant lite för cool för snuttegulligheter som alla hjärtans dag och sånt där, men. MEN. Jag e i själva verket en riktig sucker for romance då det kommer till film och tv-serier. Ibland letar jag i varje dammig vrå av Netflix för att hitta nåt som jag eventuellt kunde få lipa lite till.

Här ska ni få några snyfttips om ni vill fira denna internationella flaggdag med att lipa i soffan. Alla snyfttips har inte någon romantisk koppling, men kärlek som kärlek liksom. Det som ändå oftast pillar upp mina tårkanaler e nog när någon familjemedlem dör. Det kommer ni att märka i listan längre ner.

Så här kommer mina starkaste gråttips från film- och tv-världen! Varnar för spoilers redan nu. Läs på egen risk.

Filmer

Blue Jay - indiefilm med starka skådespelarinsatser och en redig tankeställare på slutet. Såg den för några år sedan och lipa som en baby i soffan.

The Fault in Our Stars - den här filmen har fått kritik för dålig skådespelarkemi osv, men jag håller inte alls med. Jag och Nicke bölade båda två när vi kollade på den här. 

Armageddon - helt rimligt att lipa lite när Bruce Willis dör för att rädda världen och sin dotters loverboy Ben Affleck. Helt rimligt, ok?

A Walk to Remember - oj vad det e länge sen jag har sett den här pärlan. Kanske kvällens program? Young love och cancer e ju två ganska spicy ingredinser när man kokar ihop en snyftare.

Toy Story 3 - hahaha JO! Jag tror det e den enda animerade/tecknade filmen jag någonsin gråtit till. Inte ens Lejonkungen. Sorry.

 

Tv-serier

Jane the Virgin - den annars lättsamma telenovellaparodin stod nog för en och annan tår när Jane vrålar ut sin sorg och faller till golvet när hon får samtalet att Michael har dött. #teammichael

The Office - idk, men det e så fint när Michael och Pam tar farväl av varandra på flygplatsen. Deras vänskap känns så... befängd och samtidigt genuin. Och när man vet att Michael inte kommer tillbaka mer i serien så e det ju ännu sorgligare. Ja, jag vet att han e hemsk, men jag e ändå #teammichael även här.

The Fosters - jag såg några säsonger av den här serien för några år sen och jag minns att jag grät till typ varje avsnitt? Låter ohälsosamt nu i efterhand. Den handlar om en familj som tar hand om två barn som bott på olika fosterhem i hela sitt liv och all the ups and downs i familjen.

How I Met Your Mother - när Marchalls pappa dör, bööööööööööööööl. 

 

14.02.2018 kl. 10:47

Läst och sett i januari

Böcker jag läst i januari: 

- Kärlek liksom av Johannes Ekholm. Riktigt jobbig protagonist, men tyckte boken var bra eftersom den väckte så mycket frågor och reaktioner hos mig. Det var verkigen en ***läsupplevelse***.

- Min katt Jugoslavien av Pajtim Statovci. Bra bok om migration, skam och familjerelationer. Vi läste den som kurslitteratur och har analyserat sönder den så jag e lite trött på den nu, men läs för all del!

- Pojkarna av Jessica Schiefauer. En ungdomsroman med övernaturliga fenomen och genustänk. Fin kombo!

- Själarnas ö av Johanna Holmström. Jag var så taggad på den här boken, men måste erkänna att jag blev liiite besviken. Tidvis allt för slow tempo för min smak och jag hade velat läsa mer om sjukdomarna och behandlingarna. Jag förväntade mig mer med tanke på hypen.

 

Filmer och serier jag sett i januari:

- The Door in the Floor (film). Riktigt bra film baserad på John Irvings roman A Widow for One Year. Märkliga relationsdraman och visdomspärlor.

- Grace and Frankie, S4. Jag vill ju bli som Frankie när jag blir stor så det e inga konstigheter med att jag gillar den här serien mucho mucho. Tyckte dock Lisa Kudrows (PHOEBE!) roll var tråkig i den här säsongen, stendumma blondiner känns som billiga romcom-knep från 2001. 

- The Girl from the Song (film). Smörig film om två youngsters in looove, men oj vad fin den här filmen e! Musiken e bra, festivalmiljön e bra, skådisarna e bra och man blir lite kär i båda huvudrollerna. Svart humor och så lite peaceloveandunderstanding funkar alltid för mig!

- Black Mirror (serie). Jag har kollat lite sporadiskt utvalda avsnitt eftersom jag tycker en del e tråkiga faktiskt. Men de flesta avsnitten e bra och välgjorda. Jag har blivit lite foliehatt efter att ha sett den här serien och har nu tejpat en pappersbit framför webcameran, heh.

Och en teater jag sett i januari:

- Den första dagen på Wasa Teater. Mjah.. alltså den här pjäsen gjorde inget större intryck på mig och jag var ganska likgiltig genom hela framträdandet. Den gamla tanten var ju jättebra, men resten kändes mest som ett kollage av PK-frågor som de ville belysa men sällan riktigt problematiserade. Och så hade de ansträngt sig å det yttersta för att locka fram gråten hos publiken. Vilket dock lyckades eftersom jag efteråt fann mig själv på toaletten med tre söndergråtna damer som tyckte det var ALLDELES FANTASTISKT RÖRANDE. Jag log snabbt och kände mig som en robot programmed not to love :---))))

30.01.2018 kl. 13:51

En bra och en skit grej

Den bra grejen e ett Netflix-tips. Serien The end of the f***ing world såg jag klart igår och jag blev faktiskt helt såld! Uppkäftiga tonåringar, mord, allmänt corky feeling och SÅ bra musik. Jaja, se den om ni e såna där forever young-vuxna som jag själv som fortsättningsvis gladeligen tittar på tonårsdrama.

Den skitiga grejen e att jag har fått mitt livs första bot. Och det var en saftig en. När vi körde till Vasa förra veckan missade jag en 60-skylt och körde i godan ro typ 84 km/h förbi en trafikkamera där det då var 60 km/h som fartbegränsning. Så nu får jag snällt betala 200 euro till fabo polisen... 

Så, det här e väl början på mitt liv som mästerskurk. Ska väl gå och råna en kiosk eller nåt annat kriminellt ikväll. 

13.01.2018 kl. 11:02

Leona/26/Hangö

Jag skriver, läser, äter, ser på TV och pajar min katt. 

Och så bloggar jag om det.


Follow me

facebook

instagram

bloglovin'

goodreads

linkedin